Under de närmaste två åren har jag vart i ett förhållande. Jag är en sån tjej som gillar att ha någon som jag kan ringa när jag är ledsen, glad eller bara allmänt uttråkad. Jag vill ha någon där som kan ge mig kärlek och ömhet, någon som kan ta sina stora armar om mig och säga att allt kommer att bli bra. Men mest av allt vill jag ha den gemenskapen, eller "oss" känslan. Att det är "vi" mot världen. Självklart kan man få det här med en nära vän, men och det finns ett stort MEN. En pojkvän/flickvän kan ge oss den närheten som vi människor faktiskt är drivna av till stor del. Sen finns de dem som vill dela på den närheten och den gemenskapen som finns. Jag däremot tycker att det finns inget bättre än när man kan få känna båda två tillsammans med en person. Det är ett helt annat sätt och ett väldigt sårbart sådant när man öppnar upp sig för sin pojkvän/flickvän på det sättet än med en nära vän. Jag antar att det är därför det känns så speciellt när man har hittat den personen som man vill ska hålla i sin egen sårbarhet, att man känner att den personen är värd det.

Jesus vilken tankereflektion detta blev! Känn er fria att kommentera och kritisera det jag har skrivit..;) Det som jag har skrivit här är väl egentligen som ett svar till er som undrar varför jag har valt att vara i ett förhållande så länge istället för att vara singel. Men när man älskar någon så blir det så som jag har beskrivit här ovan..;)