Det första som jag tänkte på när jag hörde "Gudfadern" var att det här är en mörk, tung och väldigt långdragen maffiafilm. Jag hade helt fel! Den behandlar tunga ämnen och baksidorna med att försörja sig på organiseradbrottslighet. Men den tar även upp hur betydelsefull ens familj är och hur långt man kan gå för att skydda den. Filmen utspelar sig på 40-talet vilket syns tydligt på de eleganta kläderna och de gamla bubblor de har till bilar. Att den är gjord på 70-talet är något som kan störa många när de gäller tekniken, men i den här filmen använder sig Coppola av det han har och han gör det nästan felfritt. Tekniken försämrar alltså inte filmen på något sätt utan ger oss snarare en bättre känsla av 40-talet. Man får följa familjen Corleone i deras familjedrama och strider ute på gatorna.

Våran bild av hur en "Gudfader" är kommer alltid att vara präglad av Marlon Brandos porträtt av Don Corleone. Fast att man inte ens har sett filmen så är det den här mannen man ändå har i bakhuvudet när man tänker på hur en maffiaboss ser ut. Man ser de där sammanbitna käkarna, den alltid fläckfria kostymen och en hes & skrovlig röst som talar med en lugn stämma. Marlon Brando vann såklart en Oskar för den här rollen, men det är hans olika sidor som Don Corleone som gav honom den Oskarn. Han spelar en affärsman som är iskall, en fadersgestalt som ger sin familj allt och en lekfull farfar. Det är dem mångsidorna som man sällan får se i andra maffiafilmer som gör just Gudfadern speciell. Jag kan bara säga att jag ser fram emot att se tvåan och se hur Michael (Al Pacino) utvecklas till en ny Gudfader.

För er som tycker att det är tråkigt att kolla på gamla gubbar så kan jag säga att en väldigt ung Al Pacino som spelar Dons son har en stor roll i filmen och han är inte helt fel att titta på!;)